johannesfolkesson // 媒体

Gårdagens PK-möte var en näst intill dramatisk historia. Inför ett fullsatt Nefertiti hölls en emellanåt stormig debatt mellan Hannes Råstam, mannen bakom SVT-dokumentärerna om Thomas Quick, och Lennart Furufors, domare i två av rättegångarna mot Quick. Förvisso imponerande att Furufors över huvud taget dök upp, man kan ju förstå att tanken på att ställas till svars i en trång källarlokal inför 100 st journalister inte direkt är jättelockande. Furufors lyckades hålla en god ton i debatten, men det var väl egentligen också hans ända bedrift, det var sällan han lyckades ge några tillfredställande förklaringar på de utpekade oegentligheterna i Quick-målen. Allt för ofta hamnade han i en försvarsställning som gränsade till det pinsamma.

Som jag ser det visar Råstams dokumentärer på uppenbara brister i samtliga av Quicks rättegångar och förundersökningar, och efter gårdagens debatt har denna uppfattning oundvikligen stärkts. Inte så mycket på grund av Furufors brist på svar, i mitt tycke är han egentligen inte förste man att fråga ut, även om hans roll som domare naturligtvis är intressant. Snarare är det på grund av att Råstams invändningar mot hur rättsprocessen har gått till förefaller allt mer rimliga.

I den här typen av granskande journalistik är det lätt att journalisten anklagas för att vara partisk och att materialet inte är objektivt utan vinklat. Detta stämmer naturligtvis, men invändningen används alltför lättvindigt av kritiker. Råstam var när han började intressera sig för Quick, precis som de flesta av oss andra, fullt övertygad om att han var skyldig. Detta faktum finns det inga skäl att tvivla på. Men efter att ha närstuderat tusentals sidor med förundersökningsmaterial och domar är Råstam plötsligt fast övertygad om motsatsen. Detta faktum borde få vem som helst att haja till. Råstam tvivlar inte, han har helt vänt ståndpunkt i frågan. Vad är det som gör att Råstam, en av landets mest respekterade grävande journalister, riskerar anseendet genom att peka ut Sveriges enda seriemördare genom tiderna som fullkomligt oskyldig? En sådan helomvändning är svår att bortförklara, vad skulle hans motiv vara? Är det någonting som en seriös journalist aktar sig för så är det att göra en höna av en fjäder i jakten på ett scoop.

Resningen mot Quick kommer säkerligen att förhalas så länge det går, men den kommer likväl inte att försvinna. Quicks advokat Thomas Olsson antydde igår om att det finns teknisk bevisning som domaren inte känt till. Han verkar dessutom arg som ett bi, vilket lär behövas om man ska tampas med Christer van der Kwast.

Mycket prat om fildelning på senaste tiden. Sverige målas inte sällan ut som en frizon för fildelare, mycket på grund av regeringens skenbart lama inställning till saken. Man säger att man inte kan “kriminalisera en hel generation” men i praktiken har man redan gjort det. Sen håller man tyst om det eftersom över en miljon svenskar fildelar, och det är en stor grupp potentiella väljare som man inte vill stöta sig med. I dagarna kom boken “Piraterna. De svenska fildelarna som plundrade Hollywood” av journalisterna Sam Sundberg och Anders Rydell, och nu rapporterar SVT att man kommer sända live från rättegången mot Pirate bay som inleds på måndag. Det är första gången SVT.se sänder live från en rättegång. Någon rörlig bild blir det dock inte, bara ljudupptagning. Intresset är stort, och det med rätta. En miljon svenska fildelare väntar på besked.

Idag lanserar Myspace sin nya musiksajt Musiksverige. Tanken är att den nya sidan ska fungera som en mötesplats där oetablerade artister kan nätverka och lättare kommunicera med den egna fanskaran. Sajten ska också fungera som ett verktyg för artisterna att själva hitta sina fans. Spontant gillar jag alla satsningar i den här riktningen. Myspace och Facebook har gjort massor för oberoende artister när det gäller att nå ut med sin musik till en internationell fanskara. Det är bara Jens Lekman som tjurar. Frågan är dock om inte artisterna redan använder Myspace för just detta ändamål. Men skit i det. Förutsatt att sajten inte är lika seg som resten av Myspace så gör jag tummen upp.

För ett tag sen meddelade Martin Jönsson att han lägger ner sin mycket framgångsrika medieblogg på svd.se. Och visst blev det lite tomt. Nu lanserar DN istället en ny medieblogg, skriven av Johan Leijonhufvud, typisk medieman med skäggstubb och tjusig kavaj som tidigare jobbat på Veckans Affärer och TV 8. Kikade in på bloggen nyss men hade lite svårt att läsa texten- för all reklam. Sure det är en blogg om reklam och medier men jag menar come on…

Den amerikanska tidningsbranschen är i kris. Upplagorna faller och annonsörerna sviker. Man måste skära ner, och inte bara på bevakningen utan även på hemutbärningen. I Detroit är det värst, men rykten skvallrar om att även anrika New York Times går i liknande tankar, man har redan tvingats att belåna sin nya skyskrapa på Manhattan. Tough luck.

Är detta början på slutet för papperstidningen? Ingen vet. Inte ens Tomas Brunegård, VD för Stampen och ordförande i TU som idag premiärbloggar på Same same but different. Jag tror inte det här är döden. Men precis som Brunegård så håller jag med om att det krävs att tidningarna väljer att jobba med marknaden, att utveckla nyhetsförmedlingen och utnyttja de plattformar som finns. Plattformarna behöver nödvändigtvis inte konkurrera med varandra, det är snarare ett smart samspel som krävs för att vända utvecklingen åt rätt håll. Det är ingen lätt uppgift i en tid då kraven på tajt och snabb nyhetsförmedling aldrig varit högre.

Precis som Brunegård är inne på tycker jag att det behövs lust till innovation, att man ser möjligheterna med tekniken och hittar en växelverkan mellan olika kommunikationskanaler. Inte för att Twitter är räddningen för Detroit Free Press men man nog krävs det en lyhördhet för hur man bäst utnyttjar nya medier. Problemet med att som i USA skära ner på bevakningen är att man förväntar sig att läsarna ska stanna kvar trots att man levererar en sämre produkt. Det misstaget får man hoppas att svenska medier undgår, när det börjar krisa även här. Därför är det skönt att se att flera svenska tidningar och mediapersoner börjar microblogga. Ett steg i rätt riktning.